Känner verkligen att humöret är på topp idag eller ja, raka motsatsen faktiskt.
Det finns väldigt mycket jag borde göra, men det är så mycket att jag knappt vet vart jag ska börja. TRött i huvudet och trött i kroppen. Kom igen maria, det är bara 45 dagar till sommarlovet! Det kommer inte delas ut så mycket fler uppgifter iaf, tur det, kanske att jag kan klara av de uppgifter vi fått. Jag kan, jag vill, jag ska! Positiv ska jag vara, in i det sista.... Men det är fan inte så jävla lätt?! Fast jag har faktiskt bara mig själv att skylla, när jag prioriterar fel saker. Gaah, jag blir helt jävla galen. Kul att jag har prov imorron och inte ens har börjat plugga... Kul att det är jätte tråkigt väder ute som bara gör mig ännu mer opepp på allt... Kan det inte gå bra nån gång?

Kan jag inte få slippa den där klumpen i halsen och obehaget i magen som inte funnits där på länge? Varför ska det komma nu? Jag är ju okej, är jag inte? Jag har kännt den där rena skära lyckan som jag förut inte trodde existerade... Eller var det bara en dröm? Var det aldrig så bra? Var det aldrig någon som sa "Maria, du ser verkligen lycklig ut!". Just nu känns allt overkligt, hur skulle jag ha kunnat vara lycklig på riktigt...

Ska träffa åsa idag, sista gången... läskigt oh ja...

Puss<3