jag kämpar på, för det finns inte så mycket annat jag kan göra...
Har legat i sängen hela dan, har knappt orkat röra mig. Men de positiva är väl att jag nu är på säsong fem av one tree hill. Såg typ åtta avsnitt idag =) och sen skrev jag min novell, vilket inte direkt fick mig att må bättre... De tärde på krafterna, inte bara ämnet utan att sitta upp och skriva.
Blir ingen skola för mig imorron heller, det skulle jag aldrig orka.

Men men, jag har bestämt mig för att ni ska få läsa min novell. Det är inget måste. för en är nästan tre A4 men den som orkar får gärna läsa och även kommentera.

so, here it goes;

Kära dagbok,

Jag lovar att berätta sanningen och ingenting annat. Det började för ganska länge sen nu, men jag ska göra mitt bästa för att komma ihåg. Du förtjänar att få veta efter alla hårda ord du fått stå ut med. Det kommer inte bli lätt, jag måste gräva långt inom mig för att komma ihåg det jag hela tiden velat glömma.

Det hela började för två år sedan, strax efter sportlovet. Jag hade varit utomlands och åkt skidor med familjen. Veckan var sagolik, snön var otrolig och vädret var strålande. Tyvärr var det en liten detalj jag inte kunde glömma. Innan vi åkte hade jag varit tvungen att gå till skolsköterskan, vikt och längd koll. Vi skulle nämligen hyra utrustning. Siffrorna som blinkat mot mig den dagen förändrade allt. När min bror och jag kom hem igen hittade jag en hemsida, den var fylld med bloggar skrivna av tjejer som jag. Tjejer som inte var bekväma i sina kroppar. De hade alla ett gemensamt mål, att bli smala. Jag blev inspirerad av deras styrka och började tänka. Kan dem göra det så kan jag också. Precis som dem så började jag blogga om mat, träning, tankar och känslor. Då var jag övertygad om att jag aldrig skulle bli sjuk, som jag visste att många av tjejerna var eller skulle bli. Jag hade fel.

Det tog inte lång tid innan jag var fast. Räknades varenda liten kalori. Tog tillvara på varje träningstillfälle jag fick. Hela tiden kämpandes för att få se en lägre siffra på vågen. Sommaren var inte långt bort, målet var att jag skulle känna mig tillräckligt bekväm i min kropp för att våga visa mig. För varje dag som gick kom jag både längre ifrån och närmare mitt mål. Ångesten växte sig starkare och jag själv blev allt svagare. Mina vänner försökte förgäves få mig att äta något, jag vägrade. Jag skulle hålla mig ren och maten var smutsig. Att vara smal och vacker var viktigast av allt, inget annat spelade roll.

Du kanske förstår att det är svårt för mig att skriva det här. Sanningen är värre än den lögn jag levde i. Jag var rädd för att se sanningen så jag gömde mig. Min mask var stark i alla fall till att börja med. Men det går inte att gömma sig för alltid.

Strax innan sommarlovet blev jag sviken, min bästa vän gick till skolsköterskan och berättade om mig. Hon sa att hon var orolig för mig, att hon trodde att jag hade ett riktigt problem. När jag fick veta detta blev jag arg, hon hade ingen rätt att göra så. Jag mådde bra och hade kontroll, det var vad jag trodde. Skolsköterskan kallade upp mig, jag blev vägd och hon ställde några frågor, hon sa att hon också var orolig. 15 kilo mindre än innan sportlovet. Jag log när jag fick se min viktkurva, strecket föll verkligen. Precis som jag. Även om jag inte ville inse det då, skulle jag komma att göra det senare. En remiss skickades till ätstörningsenheten och efter några veckor hade jag fått en tid. Mamma och jag skulle alltså dit strax innan jag skulle börja nian.

Sommaren fram till dagen för besöket var jobbig. Mamma höll koll, hon var besviken. Hon litade inte längre på mig. Jag kände mig mer ensam än någonsin, men jag hade fortfarande min vän, hon som hjälpt mig tappa de där 15 kilona. Varken hon eller jag var beredda att ge upp. Jag var inte smal än och inget skulle få stå i vägen för vårt mål. Hon hade blivit en del av mig. Hjälpt mig stå emot alla frestelser, belönat och bestraffat mig. Ångesten var hennes sätt att bestraffa mig vilket hon gjorde allt som oftast. Det var svårt för mig att njuta av sommaren, men jag försökte verkligen. Istället för att tappa mer i vikt som varit vår plan så gick jag upp. Att se siffrorna öka gjorde hemskt ont och dämpade definitivt inte ångesten.

Dagen för sjukhusbesöket kom. Jag var nervös och ångesten var stark. Först blev det vägning och sedan samtal med läkare och en behandlare. De frågade hur jag brukade äta, om jag kunde sova, hur mycket jag tränade och så vidare. Jag ville ljuga, men det gick inte, för jag fick inte längre äta utanför huset, mamma hade full koll. "Du äter alldeles för lite, Josefine.", sa dem. Jag trodde inte på dem, för jag visste ju att jag åt mycket mer än vad som var tillåtet. Efter samtalet åkte mamma och jag hem, där väntades mellanmål på order av ätstörningsenheten. Jag hade fått matscheman, som skulle följas. Bara ett mellanmål innehöll mer än jag tidigare ätit på en dag. Det gjorde ont i mig att jag kommit hit. Jag var inte sjuk.

Sommaren tog slut och skolan började. Jag gick nu i nian, men nu var det annorlunda. En gång i veckan var jag tvungen att åka till ätstörningsenheten för vägning och samtal. Jag åt ganska ordentligt till frukost och middag, men fuskade ganska mycket vid de flesta andra måltiderna. Att sitta ner i skolans matsal var riktigt jobbigt, det var en plats där jag inte skulle äta. Knäckebröd, sallad och vatten var allt jag kunde få innanför mina läppar. Tyvärr tog det inte lång tid innan jag började fuska ännu mer igen, träningen trappades upp igen och än en gång sjönk vikten. Min kontaktperson på ätstörningsenheten blev mer och mer orolig precis som alla andra runt omkring mig. De beslutades att mamma måste äta lunch med mig. Så varje dag blev jag tvungen att gå hem på lunchrasten för att äta. Det hela var väldigt jobbigt.

Efter höstlovet var det dags för prao. Jag skulle praoa i Stockholm vilket betydde att jag inte skulle bo hemma. Detta gjorde mig överlycklig, ingen jobbig mamma på två veckor. Men jag hade fel, efter halva första veckan var jag tvungen att åka upp till Uppsala för läkarsamtal. Jag var trött på all ångest och tvångstankarna och sa därför ja till dagvård. De ville att jag skulle börja redan nästa dag, men jag ville slutföra åtminstone en veckas prao. Därför blev det bestämt att jag skulle komma på måndagen.

Jag kom dit och kände mig felplacerad, jag var så mycket större än alla de andra och till skillnad från dem var jag frisk. De tog några veckor innan jag insåg att jag faktiskt var sjuk. Men när jag väl insåg det så försökte jag kämpa. Jag missade i stort sett hela nian, men jag lyckades. Det var en hård kamp, värre en nedgången. Ångesten som följde med varje hekto, med varje kilo, var hemsk. Varje dag önskade jag att jag fick slippa allt. Jag hade gjort nästan vad som helst för att få försvinna.

Kampen mot en ätstörning är en av de värsta som finns. Ingen som inte varit med om det själv, kan förstå ångesten och självhatet som följer med sjukdomen. Mycket tårar och hat följer med både insjuknandet och tillfrisknandet. Inte förrän nu på andra sidan kan jag titta tillbaka och tacka dem som funnits där för mig hela vägen. Om min bästa vän inte gått till skolsköterskan, kanske jag inte funnits kvar. Kampen mot ätstörningen är ännu svårare att skriva om, därför utelämnar jag den. Jag står fortfarande här idag, men jag vågar inte kalla mig frisk än. Det jag vågar säga är att jag är på god väg.

Skriver snart igen,
Josefine.