Blev ett långt inlägg så creds till den som orkar läsa.

Känslan av att inte veta vart jag är på väg och inte heller vad jag vill är långt ifrån underbar...
Men samtidigt är det ju så livet är uppbyggt. Det vore inte lika spännande om vi hela tiden visste hur allt skulle sluta. Vad skulle då vara meningen med att leva? Bra fråga, men nu handlar det inte om det... Nu handlar det om att hitta sig själv i det stora havet som kallas livet. Hur gör man egentligen? Hur ska man veta vad som är rätt och fel? Det är svårt att identifiera sig själv i den stora världen där många försöker påverka dina val i livet. Vem är det du egentligen ska lyssna på i ditt sökande efter dig själv? Svaret är enkelt; du ska lyssna på dig själv. Dock är det inte lika lätt att följa det, eftersom det är så svårt att se vad du själv vill genom alla andras viljor... Att känna hur ditt liv rinner ifrån dig och att du inte längre har något att säga till om, måste vara det värsta som finns. Det är då du vet att valen du gjort varit fel, om du agerat annorlunda kanske ditt liv fortfarande legat i dina händer... Nu kanske du tänker att jag inte vet vad jag pratar om, men det gör jag. Jag vet hur det känns när ens liv inte längre är ens eget att bestämma över. Hur det känns när något eller någon annan har tagit kontrollen, när någon annan tar besluten. Från början kan det kännas skönt att slippa tänka själv. Men i slutändan ångrar du att du hamnade där. Där är jag nu, jag ångrar mig. Men hur ska jag göra för att ta mig härifrån? Det är svårt att veta, eftersom jag inte längre vet vilken röst inom mig som representerar mitt jag. Är det den som inte ser ljuset? Eller kanske den som vill få ett slut? Hur ska jag kunna veta vilken röst som talar sanning? Vågar jag lita på att den röst jag väljer att lyssna på är den rätta? Nej, jag tror inte jag vågar det... Denna svaghet kommer hålla mig kvar på den här avsatsen ett tag till. När jag lyckas komma underfund med vilken röst jag ska lyssna på och därmed vilken väg jag ska välja. Då, då kommer jag veta vart jag är. Den dagen känns väldigt avlägsen... Kanske kommer den, kanske inte, jag kan inget annat göra än vänta. Även fast jag tröttnade på att vänta för länge sen... Men väntar jag inte utan försöker klara det ändå så vet jag att jag kommer falla. Jag vet att jag kommer falla hårt, för det har hänt allt för många gånger tidigare. Att låta någon annan ha kontrollen är vad jag får stå ut med ett tag till, för just nu hjälper det inte att önska. En önskan om att jag agerat annorlunda i de förflutna kommer inte förändra något. Inte heller en önskan om att det ska bli annorlunda i framtiden. För att förändra något måste man agera. Men jag är för rädd för vad som ska hända och för svag för att höra min egen röst. Därför stannar jag kvar i min bubbla, där det inte är mitt jag som styr. Det är lättast så, i alla fall än så länge. Men jag lovar att jag ångrar mig.