Oj oj, jag älskar känslan av att lyckas, men det gör nog de flesta ;D
Det går framåt med både presentationen och broschyren, I like ;D



Att försöka tänka positivt måste vara de bästa jag någonsin gjort :o Allt känns inte längre så jävla hopplöst, utan det känns faktiskt som att det kommer ordna sig, att jag inte behöver oroa mig så mycket. Jag har underbara vänner som bryr sig. Jag lyckas plugga :o Lämnar in uppgifter, inte i tid, men jag arbetar ju faktiskt av rester ;) Jag kan klara skolan, fritiden, livet. Det är så det känns och jag gillar det. Mycket bättre än känslan av att allt kommer gå åt helvete och att ingen tycker om mig. Jag övar på att vara öppen, de ska jag också klara även fast det kanske är den knepigaste utmaningen, men bloggen är ju faktiskt ett steg i rätt riktning, right? För här vågar jag vara öppen och skriva vad jag känner, även fast jag inte alltid vågar säga det högt. Jag får det ur mig, som terapi typ, fast jag slipper prata. Men jag har ju Åsa också som puschar mig och hela tiden tjatar om hur viktigt det är att säga vad man känner, hon talar om grundkänslor osv. Väldigt lärorikt, alla borde ha en Åsa<3 Lalala, iaf nu ska jag återgå till pluggandet, är ju bara nån timme kvar tills jag ska till stan ;)

Puss på er<3